Posts Tagged ‘osäker’

Godkänna kommentarer?

onsdag, mars 10th, 2010

Sitter och surfar runt bland olika bloggar och blir lite lätt irriterad.

-   ”Din kommentar kommer inte att synas förrän bloggägaren godkänt den.”

Vad är det för nonsens?
Vad är man rädd för?

Att bli kritiserad?
Att någon ska ha en åsikt?

Känns bara som om man är rädd och osäker för att man ska få en elak kommentar.
Alla har rätt till sin åsikt.
Låt alla kommentarer synas och är det någon man inte gillar så radera den men låt den publiceras.
Det är min åsikt iaf.

Vad tycker ni?

Den riktiga Nathalie

fredag, november 13th, 2009

Lite reflektioner efter healingen.

Hon sa att jag måste visa den riktiga Nathalie.
Och första tanken var men det gör jag, men efter närmare eftertanke så nej…

Utåt sett, enligt pojkvännen och en del kompisar, så är jag en öppen tjej som är självsäker.
Men innerst inne är det inte så.
Berättar sällan mina mest hemligaste hemligheter för någon även fast jag litar på dem.
Jag är inte den där självsäkra tjejen, utan en liten flicka som är så rädd för att göra bort sig inför folk och inte passa in.
En liten sak som bryr sig så ofantligt mycket om vad folk tycker och tänker om en.

Var som jag sa till min kille i helgen när vi hade ett litet bråk fyllan.
Jag minns inte allt och han minns inte heller mycket.
Minns att jag stannade han och ställde mig framför honom med tårarna sprutande och sa:

-   ”Jag är inte den där självsäkra tjejen, det är en roll bara”

Iaf något i den stilen, och just det där minns jag så tydligt.
Allt han vet är den där Nathalie.
Stark, självsäker, oberoende och klarar sig alltid själv.
Har väl börjat visa den andra sidan mer, att jag är väldigt sårbar.

Sårbar

Sårbar

Efter mer eftertanke så anpassar jag fruktansvärt mycket.
Speciellt efter pojkvännerna jag har haft.
Allt från att börjat spelat cs, poker, testat rollspel (inte inom sex menar jag), börjat snusa osv.
Det är inte så att jag inte gillar det men började nog med det mesta bara för att de skulle tycka om mig mer.
Att jag mer skulle vara som en kompis, en i killgänget.
Så man passade bra in hos hans killkompisar och inte var den där typiska tjej-tjejen.
Den där tjejen som tycker att dataspel är töntigt, som klär sig alltid i rosa och bryr sig om hur ens hår ser ut.
Har känt som om ifall jag passar in hos hans vänner så pass bra så kommer förhållandet hålla längre, jag är mer till lags och inte jobbig.
Har försökt att bli av med min kvinnliga sida i många år bara för att passa in, nu när jag tänker på det.

Jag är en person som är skadad.
Därför är jag sårbar, behöver mycket trygghet och bekräftelse.

Vi började prata om det på healingen.
Hon frågade när jag började känna att jag var otrygg och inte som mig själv längre.
För jag har varit självsäker och trott på mig själv innan.
Och det var efter uppbrottet och otroheten.
Då kändes det som om jag inte var någonting.
För hade jag varit någonting fint och underbart så hade det aldrig hänt.
Jag litade så fruktansvärt mycket på han, aldrig litat på en människa så mycket.
Gav hela mig till han, inget kunde skilja oss åt.
Och efter det har jag letat efter bekräftelse, beskydd och aldrig gett hela mig till någon.

Var länge sedan jag kände mig trygg, att någon skulle stå upp för mig, stå på min sida och beskydda mig.
Allt från att min kille ska hålla med mig i en diskussion till försvara mig om någon kommer med glåpord/baktalar mig eller ett slagsmål.

Så enkla saker som att bli omhållen när man ska sova kan få mig att känna mig mer trygg.
Till att hålla handen på stan för att visa att detta är min tjej, bara min tjej.
Kanske låter konstigt men…

Trygg

Trygg

Sen sa hon också att:

-   ”Gud vad du tänker. Du tänker så fruktansvärt mycket”

Vilket hon har rätt i.
Som sagt analyserar allt och det måste jag tona ner lite men det ligger i min natur.
Se saker på olika sätt, i olika synvinklar och sen blanda in psykologi.

Var som sagt var en givande sittning idag.
Tankar som börjar snurra, saker jag måste göra för att gå vidare och fick en inblick i vad jag behöver för att må bra.
Riktigt bra…

Är det jag som är löjlig?

onsdag, oktober 28th, 2009

Är det jag som är löjlig?

Är det acceptabelt att ens kille inte hör av sig på 4 dagar?
Inte ett knyst, inte ett sms, inget via nätet eller telefon samtal?
Tycker inte det är för mycket begärt att slänga iväg ett kort sms, som bevis på att man tänker på den andra.
Behöver inte vara mycket utan bara:

-   ”Saknar dig”
-   ”Längtar efter dig”
-   ”Puss”

Betyder så mycket.
Oftast de små sakerna som betyder mest.

Känns bara som om han inte tänker speciellt ofta på mig.
Känner mig inte speciell.
Hade varit en annan sak om vi bodde nära varandra eller i samma stad.
Om man sågs oftare än vad vi gör, men nu tar det minst 2 veckor innan vi ser varandra.
Och sen att det tar 4 dagar för han att höra av sig känns skumt.
Får mig att bli osäker…

Känner inte för att det alltid ska vara jag som hör av mig.
Så vi hörs varje dag eller varannan dag.
Då känner jag mig på och jobbig.
För hör inte han av sig lika ofta så verkar det som om han inte vill höras så ofta och det tolkar jag som om att han inte tänker lika ofta på mig som jag gör på han.
Eller att han inte saknar mig…

Ja jag vet inte…
Kanske bara är jag som är löjlig, men jag tycker faktiskt inte det.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu